Våren är på väg jublar jag inombords och kostar på mig ett leende på väg till lunchen på min rast då jag tar min tillflykt på den lokala pizzerian utanför arbetsplatsen. *PLASK* trampar jag mina något nötta skor ner i en pöl av nästan iskallt vatten och i hast för att undvika den våta fällan hamnar jag ännu djupare ut då det är ett veritabelt hav som breder ut sig över trottoaren. Mina känslor avlöser varandra i snabbt takt – förvåning – irritation – förtvivlan – ilska, varför bor jag här i egentligen säger jag i arg ton till ingen särskild men nog högt så att folk i närheten ska höra mig. – Den här staden är mer anpassad till amfibier än till människor och jag skulle ha mer nytta av en gummibåt än en cykel större delen av året!
På pizzerian utbrister ägaren glatt att han är glad att se mig och påpekar det vackra soliga vädret. Ja, det är ju ett sätt att se det på, jag var mer uppmärksam på det klatschiga ljudet av mina plaskvåta skor mot stengolvet, men visst, solen sken. Det beror på hur man ser på det tänkte jag stilla när jag satte mig tillbords och väntade på min dos ångestreglerande kebabtallrik.
