Nu har hela famljen åkt tåg ner till svärmor och väl här är det så skönt att sitta med fötterna på bordet, datorn i knät, sonen sover och det känns avslappnat och miljöombytet har redan nu börjat ge förnyad energi. Vägen hit däremot var en berg och dalbana med stunder då jag verkligen tvivlade på att vi skulle ta oss fram, ett bra exempel på hur känslorna påverkar hur vi tänker. Vi väckte upp honom 06.30 och slängde på honom overall och så ner till bussen som skulle ta oss till tågstationen men än så länge var allt på topp och inget tjafs från varken kollektivtrafik, fru eller son. Så allting gott.
Så fort vi satt oss ner på våra respektiva platser så visade det sig att det inte alls passade vår unge resenär och endast att under hela resan springa i vagnen var gott nog. Så vi fick verkligen arbeta som ett team för att överleva och att så många av de andra passagerarna genomled resan utan större men och mentala problem. Det var ingen katastrof med skrik och gråt men högljudda protester och inte ens min kära dator kunde distrahera honom, det var endast ytterdörrarna som höll hans intresse någon längre tid. Ibland slank en något bisarr tanke förbi “tänk om han verkligen fick upp det, schwiiiiisch, och så var det lugnt”. Som tur är så var mina mörka tankar både flyktiga och orealistiska. Så bamse på datorn bortvalt, förkastade totalt alla försök att få honom att rita med oss och mutbananen lugnade bara ner honom för ett par minuter. Stackars omvärld, och nu var helt plötsligt vi en sådan familj som jag innan jag fick barn alltid bävade inför att bli placerad i samma vagn som.
En sak som jag och frugan undrat över är var har familjevagnarna tagit vägen? Lekhage eller någon plats designad med barn och famijen i centrum eller iallafall med i bilden överhuvudtaget.
Nu är vi iallafall framme, när jag skriver detta är det faktiskt dag 2, har inte hunnit med annat än att pusta ut lite och sedan sprungit efter ungen när han ska utforska huset där vi bor och se efter vad han kan nå och få tag i, ta reda på hållbarheten i allt som verkar dyrbart och smärttröskeln på svärföräldrarna. Ja är det inte härligt med barn? 
Nu ska jag och sonen sova middag. Återkommer med fler anekdoter från tågfärden som inkluderar en mycket arg konduktör som i högtalarna på tåget uppmanar till aktion mot SJ samt sonens favoritmusik när det gäller att dansa ordentligt.
