|
|
Hej dagboken!
Tiden verkar inte räcka till eller så räcker min energi inte till trots att det finns ett par minuter då jag inte aktivt gör något vilket bör tyda på att jag skulle kunnat skriva ett inlägg här. Om det nu mot all förmodan är någon som läser min blogg ber jag lite skamset om ursäkt att jag inte uppdaterat och gjort bloggen till mer underhållande, det var trots allt min tanke att detta skulle bli ett lustfyllt sidoarbete men det har prioriterats bort. Tyvärr.
Just nu har jag just avslutat en liten högskolekurs samt så arbetar jag nästan 90% på mitt ordinarie arbete och vid sidan har jag en firma som det alltid finns ett par a4-sidor med aktiviteter som jag borde ta itu med. Sedan så är det sonen och hustrun som jag gärna vill engagera mig i och tiden känns bara alltför knapp och det är snårigt enkelt att falla till föga och börja anklaga sig själv, vara besviken över att inte nå lika långt fram eller hinna lika mycket som man “borde” eller föreställer sig vore bra att ha åstadkommit. Som tur är har jag goda färdigheter som skyddar mig mot det men visst känner jag av att det finns så oerhört mycket saker det vore riktigt bra för mig om jag kunde slutföra men jag är bara människa, skulle behöva klona mig själv några gånger. Hm. Helst av allt längtar jag efter att säga upp mig från mitt dagjobb och satsa 100% på mitt enteprenörsskap men med familj och barn känns det för osäkert, får försöka kämpa vidare med två jobb tills jag är så övertygad att detta kommer att bära sig. Då mina vänner, är det frihet som gäller!
På spelfronten längtar jag efter Shogun Medieval Total War2 eller vad det nu heter samt Dragon Age, men som sagt, haha, det finns inte tid.
ha det gott och kom ihåg, trots att det inte finns tid, passa på att vara i den tiden du faktiskt kan påverka och det är nuet. Nuet är egentligen den enda tid som faktiskt finns tillgänglig på ett mer konkret plan.
Familjemannen tycker till och orerar om bra barnprogram. En grundläggande faktor till min åsikt om bra barnprogram ligger nog i att det jag såg som liten är lite bättre än det som sänds idag och jag ska försöka reda ut om det bara baserar sig på en känsla eller om det faktiskt finns något förnuftsmässigt stöd för min tes.
Först ut är Alfons Åberg och det är på gränsen att jag bara helt sonika skriver, det är ett bra program och det behövs ingen argumentation för titta bara och förundras över hur aktuellt, pedagogiskt, ur barnets perspektiv och hur alldagligt men ändå spännande det är att få inblick i hans liv. Sonen älskar att titta på Alfons, läsa om Alfons och jag tror nog att Alfons pekböcker var bland det första som han fick inom den genren, en med hans saker vilket gav ett ypperligt tillfälle att peka och berätta vad det var.
Jag vet inte om jag var lika förtjust när han hällde ut vatten i sängen precis som Alfons och glatt utropade “Pappa, vatten!!” men vad kan man göra, lite söt var han ändå. En starkt bidragande faktor till att jag föredrar att han kikar i Alfons framför annat är nog att jag själv nöjt av att titta på Alfons, nu när jag hör titelmusiken köra igång är det nästan så att jag ryser fast på ett behagligt sätt. Det är fina och varma berättelser, om man ser den på DVD så är klippen i makligt tempo, inte stressande utan tvärtom lugnande. Historierna har någon form av budskap, det handlar inte om att kränga plastleksaker utan att berätta en historia. Här har nutida programmakare mycket att lära. Det får vara bra denna gång, bara min åsikt och ingen djuplodande analys.
Nu vaknade pöjken så nu ska vi nog ut på Plomenad och åka kana, kanske handla lite fukt på vägen hem. Felstavningarna är med mening.
Ha det gott allesammans!
Våren är på väg jublar jag inombords och kostar på mig ett leende på väg till lunchen på min rast då jag tar min tillflykt på den lokala pizzerian utanför arbetsplatsen. *PLASK* trampar jag mina något nötta skor ner i en pöl av nästan iskallt vatten och i hast för att undvika den våta fällan hamnar jag ännu djupare ut då det är ett veritabelt hav som breder ut sig över trottoaren. Mina känslor avlöser varandra i snabbt takt – förvåning – irritation – förtvivlan – ilska, varför bor jag här i egentligen säger jag i arg ton till ingen särskild men nog högt så att folk i närheten ska höra mig. – Den här staden är mer anpassad till amfibier än till människor och jag skulle ha mer nytta av en gummibåt än en cykel större delen av året!
På pizzerian utbrister ägaren glatt att han är glad att se mig och påpekar det vackra soliga vädret. Ja, det är ju ett sätt att se det på, jag var mer uppmärksam på det klatschiga ljudet av mina plaskvåta skor mot stengolvet, men visst, solen sken. Det beror på hur man ser på det tänkte jag stilla när jag satte mig tillbords och väntade på min dos ångestreglerande kebabtallrik.
Pasta och korv stroganoff!! Vilket barn gillar inte denna kulinariska läckerhet? Min son älskar den, älskade den, nu vet jag inte riktigt någonting längre om vad han gillar (känslotänkande) för det är som att det ändras från dag till dag. Ikväll vägrade han äta korven som jag slitit för att få precis rätt kryddad, för lite kryddor för min smak men perfekt för honom och… han vill inte ens smaka.
- “Nej, inte sås, inte sås, bara pasta!”
Jag försökte givetvis upplysa min något irriterade son med att detta minsann var korv, inte sås, men att det var liksom stroganoff runtikring korven men han lät sig inte bevekas. Ketchup var däremot obligatoriskt och det lät han mig få veta att så ska det vara och i sann pedagogisk anda lät jag den lilla generalen ge sig i kast med att få ut det röda guldet själv. Jag får erkänna att den här episoden gjorde mig ruskigt irriterad, det har varit en sån där dag där ingenting fungerar smärtfritt utan allting (det mesta iallafall) går emot, ramlar, går sönder, glider undan, glöms bort, misslyckas etc så att han inte åt korven blev en stor grej för mig. Stackars barn  Med en sån tokig pappa som verkligen lockar, tjatar, smaskar ljudligt och utbrister högljutt KORV! MUMS! medan han glatt tuggar vidare på en bit pasta helnöjd med att slippa den otäcka såsshhen.
Bilden är tagen från bloggen “Guiden till en liten bit av lycka”
Jag är just nu i denna stund helt fullkomligt slut. Det är en sådan trötthet som genomsyrar hela min kropp och avslutar med att hjärnan känns som våt gelé i en skalle med spännband i stål hårt åtdraget. Sonen sover nu och min fru har precis kommit hem från arbete och gympass, soffan känns lagomt obekväm men jag orkar inte sätta mig mer tillrätta. Jag *borde* göra något vettigt nu som en del av mina uppgifter jag åtagit mig och som ska vara klart på söndag men jag vill inte, orkar inte, allt tar emot, vill göra något spännande men tillräckligt simpelt men det blir istället något mellanting… som att skriva det här inlägget, slösurfa på “intressanta” sidor och bokmärka artiklar jag ska läsa när jag är pigg.
Idag var det en sån där seg dag på jobbet, minns knappt förmiddagen men eftermiddagen var tre möten på raken, 1 tim vardera, vet knappt om något vettigt lämnade mina läppar på det sistvarande men tror inte märkte av det förutom jag som blinkade oförstående på folket. När klockan äntligen klämtade hämtade jag sonen på förskolan där personalen berättade att han ätit oförklarligt lite på måltiden, bara en knäckemacka, men det är nog inget men de vill att jag ska veta, fast det betyder inget, men bara så att jag vet. Jaha. Normalt äter han som en häst, en mycket liten häst, en 15 kg häst med stor aptit, men inte idag. Väl hemma blev det kaos, spagettin låg fel, han bad om att få den skuren och blev rasande när jag skar den i bitar, krävde genast ny spagetti vilket han fick. Han är ledare på bygget, ingen tvekan om det, min lilla general – “Djävulen bär Prada” kommer kanske bli hans förebild av en mjuk chef. Som tur var så lät jag honom få som han ville och han surfade in på www.bolibompa.se och lirade lite spel, det gav mig andrum att diska och plocka i lägenheten (order från familjekvinnan). Nu har jag rätt dåligt samvete för att min trötthet nog gjorde mig för sårbar och mitt humör var verkligen inte på topp, skällde lite väl mycket på grabben när han gång på gång gjorde saker han inte får, allt ifrån att kasta stora tunga saker i golvet, hälla ut mjölk, slå på datorn, hacka med gaffel i bordet. Han är ju bara för go ändå. Plutten. Under den västa kaosperioden då jag febrilt försöker städa och plocka, sonen skriker och vill ha datorn vilket han inte fick från början så kände jag mig så färdig att jag övervägde att sjukanmäla mig imorgon och bara sova igen ett par timmar, stänga in mig i ett tyst rum och bara vara själv. Vilka tankar man kan få när man är sådär pass uppe i varv egentligen, det var verkligen som att nu tar det stopp. Detta är slutet.
Ska kika efter om Herr Juul har något bra tips för ökad kommunikation när det gäller att få sin son att inte toka ur när han inte längre får spela på datorn och ska gå och lägga sig.
Nu är det snart den 14 februari och det är en dag och tid som jag faktiskt har rätt kluvna känslor inför. Helt enkelt är det inte lätt att veta vad jag ska ge min fru och den till synes enkla handlingen kan uppta timmar, dagar och nästan veckor då jag försöker komma på något riktigt bra men lyckas som inte riktigt. Det är som att jag har något på tungan men kan inte riktigt få fram det utan det är mest tomgång där jag tuggar om de vanliga presenterna om och om och om igen och överväger denna gång att ge ett presentkort. Fast… Presentkort gav jag till jul och det kan väl vara lite tråkigt att jag kör på samma idé så tätt inpå.
Blommor? Hon älskar blommor så det hade inte varit fel, rosor, klassiskt, röda? Jag har svårt för att köpa blommor, det är som något i mig inte tycker det är värt pengarna då de vissnar rätt snart ändå och känner mig då lite lurad att jag faktiskt lade pengar på det. Och andra sidan så är det inte till mig men ändå bär det mig emot. Ja, ni hör hur jag kan hålla på att dividera.
Rosor och fin choklad tillsammans med en kvalitativ ryggmassage! Det är än så länge mitt bästa förslag men jag kommer nog vela ett tag till. Egentligen, det vi nog båda hade velat ha om vi hade haft möjlighet, alltså både tid, pengar och tillgång till avlastning så hade jag nog velat bjuda med henne på en två dagars weekend, spahelg eller liknande, bara vi två, det hade nog varit det allra allra bästa för oss.
Varje år är det också samma sak där vi säger till varandra att det egentligen inte ska kosta någonting utan vi borde lägga pengar på andra saker, nu vet jag dock att det ändå betyder att jag ska köpa något till henne. I början trodde jag verkligen på det när hon sa att hon inte ville ha någon present och köpte ingen, det var ingen bra idé, det kan jag lova.
Jag är tillbaka på jobbet och landade där i slutet av maj om jag minns rätt, rätt glad över att faktiskt vara tillbaka men med något förändrad syn på arbetet och min roll. Det märktes att något hade förändrats då jag var mer lugn, tillfreds, inte längre upprörd över alla småsaker som det lätt blir på en arbetsplats där en prisad aktivitet kan vara att gnälla om allt och alla över kaffekoppen på fikarasten, inte för att egentligen förändra eller vilja åstadkomma något utan mer hälla galla över någon annan. Min inre eld som drivit på mig hårt innan föräldraledigheten var dock lite svalare och jag vet inte om jag kommer att verkligen ge allt denna gång, minns jag att jag tänkte när jag satt bakom mitt skrivbord och föreställde mig de kommande prövningarna som jag visste låg inom en kort framtid. Nulägesuppdateringen är dock att vare sig jag vill eller inte är jag nog mer eller mindre tillbaka, jag känner mig smått sur över småsaker och har inte längre helikopterperspektivet som jag hade när jag kom från föräldraledigheten och jag irriterar mig över samma (njae, kanske inte så extremt) saker som sekreterarna i receptionen. Min rätt utsatta position är inte längre lika åtråvärd och att hela tiden kämpa som ett vilddjur för att nå våra mål känns mer tärande än belönande, mina utbrändhetsfaktorer börjar närma sig minus med vissa sporadiska uppehåll av tillfällig respit och glädje. Jag har dock tagit tag i en del saker och återgått till min styrketräning och försöker promenera mera och då kommer som vanligt ökad energi, mer balans i både aptit och humör vilket är att förvänta men inte desto mindre smått förvånande varje gång.
Jag arbetar i en mycket stor organisation som trots många mellan och småchefer ändå lyckas med att vara enormt toppstyrd och svårmanövrerad som en dieselstridsvagn utan soppa. Att tänka utanför ramen, att vara driftig, uppfinningsrik, initiativtagare eller nytänkande är något som i ord kan efterfrågas men i praktiken bemöts det med korthuggna kommentarer och bister uppsyn, hänvisning till protokoll, styrdokument eller högre chefer som inte förstår varför man frågar de om lov då de inte har insikt men då det inte gjorts förut kanske det är bäst de säger nej. För ett par månader försökte jag mig på konststycket att få tillstånd att visa en informationsfilm via min dator till en klient som skulle besöka mig. Hade jag vetat om den arbetsinsats som skulle krävas för att få dessa codecs installerade hade jag inte bemödat mig men nu var bollen i rullning och ett par dagar senare kunde jag via VLC visa filmen. Högtalare var överkurs så klienten fick sitta med mina privata hörlurar som jag tagit med mig hemmifrån, som tur var hade klienten egen erfarenhet av tröga organisationer så vi kunde båda skratta åt det hela. Detta är dock en av orsakerna att min energi helt dräneras, att det ligger på mig att försöka kämpa och överlista min egen organisation för att utföra det arbete som krävs för att nå mina mål. Att behöva argumentera, kämpa och kalkylera för att få gå utbildningar så att vi faktiskt kan få högre resultat och då göra klienterna, oss själva och organisationen mer nöjd. Jag ska inte gå in på lönediskussionen då hjärtat slår redan snabbt nog och ilskan ligger och bubblar under ytan, tankar kring vilken orättvis behandling vi får och ingenting gör vi åt det, myllrar i huvudet.
 Office Space Det positiva, ja, du läste rätt, det positiva är att jag faktiskt älskar det jag gör, vilket troligen är skälet till att jag ändå stannar kvar och gjort det ändå så pass länge. När jag väl sitter och arbetar glömmer jag all bekymmersam byråkrati och försvårande faktorer som ligger utanför mitt ansvarsområde. Det är i arbetet jag är bäst, det är där jag är i kontroll, här och nu med total fokus på vad som händer i processen, i mitt sinne och mina färdigheter testas och utvecklas.
Ibland får jag tankar på om det är chefspositionen som är den naturliga utvecklingsvägen för mig. Vissa i min omgivning säger att jag skulle passa men jag själv anser mig vara för konflikträdd, inte att jag undviker de till varje pris men jag blir verkligen rädd i konflikten, jag får de kroppsliga symtomen med snabb hjärtklappning osv. Det tänker jag mig inte att en chef borde ha utan vara mer tillfreds i en sådan situation, tryggt förankrad i sig själv och sin position med förtrogenhet i alla slags konflikthanteringsfärdigheter. Att leda är dock en av mina bättre kvaliteer, produktarbetet, att påverka arbetet i rätt riktning och ge återkoppling till kollegor om deras insatser och hur de kan förbättras eller utveckla sitt resonemang och färdighetsbas. Om chefsskapet ska bli verkliget tror jag nog att det blir i helt egen regi, mellanchefspositionen verkar mer vara någon som utför högre människors befallning och får skit från två håll vilket inte är särskilt lockande och de hinder som övre gruppen satte på mig skulle vara alltför tyngande.
Familjemannen som VD, ja, kanske det.
 Boss Hogg
Nu sitter jag här med datorn och ska egentligen arbeta då sonen sover men har dröjt mig kvar vid fängslande webforum om olika spel jag längtar efter att ha tid att spela. Hur många småbarnsföräldrar hinner egentligen med att fortfarande ägna sig åt sina favorithobbies? Jag kan om jag verkligen försöker få till ett par timmar i veckan för att spela och då med lite dåligt samvete för visst är det alltid något annat som behöver göras i ett hem. Jag är ingen speltok som egentligen borde vara på rehab i någon dalsländsk skogsidyll för att jag försvinner bort i spelfantasins värld utan högst minimalt måste jag säga men det är ändå något jag inte vill släppa helt.
Så vad är det familjemannen spelar? Helst av allt tror jag nog det är rollspel av det gamla goda slaget och nu tänker jag på spel som Fallout, Baldurs Gate, NeverWinter Nights eller strategispel som Medieval Total War 2 eller Civ. Gemensamt för dessa spel är förutom att de är välgjorda så tar de enormt mycket tid och fokusering vilket är två ingredienter som det inte är gott om som småbarnsförälder. Ett tag roade jag mig med att läsa om spel som jag i framtiden ville spela, det var det närmaste själva spelandet jag kom. Mycket av detta är självförvållat då jag faktiskt drog igång en egen firma när min son var kring 1 år, som om tiden inte var nog ansträngd.
Men… Idag är det annat på schemat så jag ska försöka arbeta lite med företaget och sedan iväg för att göra ett par tjänster åt min kära mor och sedan tillbaka för att arbeta lite mer. Min älskling (läs hustru) har sagt att idag är min jobbardag så hon sköter sonen själv, visserligen trist då vi missar en chans att umgås som familj men jag har en deadline om ca 7 dagar vilket ökar min frus förståelse för min situation.
Just nu är jag relativt lugn och avslappnad men jag tror att så fort jag inser hur klockan tickat på så kommer jag mer se ut så här.
Ikväll har jag varit på galej och är nu vid skrivande stund inte helt vid mina sinnes fulla bruk men tillräckligt för att skriva ett inlägg över kvällen som slutade tidigt men vad gör det. Ikväll har det ätits gott och det gjorde jag och en vän på en lokal grillrestaurang där han avnjöt en enorm ryggbiff och jag tog en rejäl grillad hamburgare. Det hela sköljdes ner med ett par Zlatopramen medan vi diskuterade våra respektive arbetssituationer, vi arbetar inom liknande områden men i olika befattningar och vi är väl både införstådda i hur spelet fungerar. Skönt att diskutera någonting som inte har med sonen eller familjen att göra, att ens liv faktiskt innehåller mer än så. Tanken nu är dock att jag skrivit lite om sonen, familjen och min roll som pappa att det knappast verkar som jag är engagerad men är det något jag är, så är det i verkliga livet engagerad i just detta. Det är nog snarare det som gör att jag skriver mer om annat som händer i livet då det känns mer vettigt att ta upp då det faktiskt skiljer sig från vardagen.
Ikväll var vi på Fan-tastic som var en rätt knasig tillställning kring fans och en del av besökarna var utklädda i olika kostymer, vissa mer fantasifulla och kreativa, artistiskt skapade än andra. Jag gick trots en rätt trevlig men glest befolkad tillställning rätt tidigt hem, man har en sjuk son att ta hand om imorgon så det pinar sig om man dröjer kvar för länge. Bäst var förfesten 
Zlatopramen, för att tala om vår dryck, är enligt mig överskattad och som en något “sämre” sort av Staropramen som ändå kostar rätt mycket. Annat var det när jag besökte Prag för första gången, jag tror det var 1995, då var ölen enormt billig, ja, allt var billigt och det var kaos i samhället men folket var glada och vänliga. Jag måste säga att det blivit lite sämre med det under de följande gångerna jag besökt Prag, det är mer präglat av uppfattningen att de ska försöka blåsa en så mycket det bara går, även om själva blåsningen är så genomskinlig att ingen egentligen blir lurad. Så… Zlatopramen får tre av fem. den är okej.
Nog är det skönt att faktiskt få ge sig iväg ibland. Att vara i ett annat sammanhang, att vara med andra vuxna utan att vara i rollen som förälder, att ens ansvar i denna stund faktiskt bara gäller en själv och att i kontakten med andra också vara fullt fokuserad på den andre parten. Jag fick dock chansen att visa ett par bilder på min son för en avlägsen vän som jag träffade på festen, fick chansen att tala gott om den lilla pågen som låg och sov hemma. Det fick mig att minnas, glädjas och faktiskt besluta mig för en tidig kväll, det var inte så roligt ute, jag vill hellre vara pigg imorgon så att jag kan leka och vara där för min son. Förvånad.
En stilla observation som kom över mig nu när sonen precis lagts, köket har sanerats någorlunda efter Tortillabataljen timmen innan och jag satt mig i soffan med min överdimensionerade laptop… Sonen har verkligen speciella vanor eller beteenden kring sin läggning och vi har då och då diskuterat dem och ibland undrat om vi gör rätt eller vad det kommer få konsekvenser och nu senast fick jag en aha-upplevelse när vi läste i “Godnatt Alfons Åberg”. Han vill alltid ha vatten när han går och lägger sig och inte då dricka lite vatten innan utan en vattenflaska ska ges till honom för att ha i sängen, det är sällan förhandlingsbart och jag är helt för att ge honom den. När vi igårkväll läste i boken nämd ovan så utbrast han till sin glädje just det, “Vatten, pappa!!” vilket jag då först trodde var att han verkligen ville ha vatten men det var mer att han såg samma eller mindes att han hört oss läsa just den repliken som så väl stämde överrens med hans egna order som ges sena kvällar.
Bara en tanke, anekdot, stilla observation av det dagliga livet och varför inte ge honom vatten så att han kan sörpla lite för han gör inte som Alfons i boken och häller ut det utan tar bara någon klunk och lägger den sedan bredvid sig som en extra snuttefilt (han har ingen snuttefilt). Alfons är för övrigt riktigt bra litteratur för våra yngsta och med tanke på hur länge sedan de är skrivna så håller de fortfarande även om vi tar på oss de pedagogiska glasögonen och kanske även synar boken ur fler synvinklar. Eller vad tycker du?
|
|
